Jag har saknat dig

(Prepare to dig deep.)

Nu bor jag själv och har gjort det i tre veckor. Från att ha bott med någon så gott som konstant i 23 års tid bor jag numera själv. En vecka till i en väns lägenhet, innan jag 1 juli får tillgång till min egna. Nu antar jag att alla som läser har någorlunda koll på min livssituation och vet att jag har haft mina svackor (precis som alla andra), djupa och mindre djupa. Nyligen insåg jag att något gemensamt för svackorna har varit att när de väl släppt taget om mig så har de lämnat mig i samma tillstånd som jag hade innan. Missförstå mig rätt, det är på ett sätt skönt att gå tillbaka till samma känsloläge och identitetsmönster som innan en mindre ”depression”. Men den svackan jag har haft de senaste veckorna måste vara något helt nytt – jag måste verkligen vuxit. För nu känner jag mig helt plötsligt spralligt… lugn.

Mitt tidigare återkommande känsloläge har nog mer varit stressat entusiastiskt, med en avsaknad av en trygghet som grund. Men nu är det precis som jag har hittat den, den har legat under soffan, längst in i hörnet, hela tiden. Min egen trygghet och en övertygelse om att ”allt blir bra”. Jag har pratat med flera psykologer (åja, det har vi väl alla) och vänt och vridit på vad det är som får mig att må dåligt. Har det att göra med min familj? Att göra med att jag blivit våldtagen? Att göra med att två små tonårspojkar sa att jag inte var värd mer än en påse skit när jag var 13 år? Att göra med att jag saknar någon eller något – och isåfall vad? Visst, alla små och stora upplevelser spelar in i ett virrigt mönster, det vi kallar livet, men något jag kom till insikt med precis nu var att det väsentliga var något helt annat.

Nu vet jag alltså vad jag har saknat, varför jag de senaste 5-10 åren haft en otäck hängande känsla av ensamhet över mig, som ett jobbigt täcke man inte kan sparka av sig när det är för varmt på natten. Det är inte nödvändigtvis min familj, inte nödvändigtvis att höra hur någon säger ”jag älskar dig”, inte heller nödvändigtvis någon som tycker att just jag är den bästa personen i hela världen. Nej. Det är skrattet. Mitt eget lilla skratt. Jag hade tappat bort det någonstans på vägen och glömt att plocka upp det igen. Och aldrig kunde jag drömma om att jag skulle våga erkänna det för mig själv, även fast jag verbalt uttryckte det inför O, redan för flera år sedan, att jag inte tyckte att jag skrattade tillräckligt mycket. Det har väl helt enkelt varit så att jag inte riktigt tyckt att det har passat in att skratta när alla hemska tankar och minnen kommer över en. Men nu har jag ju äntligen fattat, att det är precis där skrattet är det mest optimala verktyg man kan använda. ”Jag skrattar faran rakt i ansiktet.” Lite den känslan.

Sen finns det såklart olika sorters skratt, man får ju anpassa sig lite. Och nu är det så att det finns en fantastisk uppfinning som passar ypperligt vid såna här tillfällen, där det handlar om tyngre saker. Om gräsfläckar och gyttjestänk på en benvit balklänning. Det kallas svart komik. Tänk att man inte på riktigt fattat vilken stor funktion det kan fylla i ett annars rätt dysfunktionellt vardagsliv. Det är ju genialt! Mia Skäringer, till exempel, är expert på det här och fattade det för läänge sen. Ja ja, bättre sent än aldrig som man säger. Och det är klart att det krävs träning, övning ger färdighet (herregud vad klyschig jag är idag då). Jag är bara glad att jag faktiskt kommit på det, vilket gör det så mycket lättare att ta fram det, damma av det och faktiskt använda det igen – våga garva åt skiten, sig själv och andra. Det är inte bara en underbar känsla, det ger distans och även ett utrymme att få känna den där tryggheten jag pratade om – att få känna att allt är okej. Lite skit under naglarna har ingen dött av. Det är skönt att få bort det, men det är inga världsproblem. Jag är glad att jag kommit på det och bara är 23.

Det är mycket som lossnat och jag vill bara fortsätta spy ut ord (fy fan vad jag älskar att skriva) men jag sätter faktiskt stopp där – nån måtta får det va! Jag är sjukt hungrig och har fortfarande inte ätit frukost (ni som känner mig tror förmodligen inte era öron men jo, det är faktiskt sant). Hur som helst kommer jag garanterat vilja skriva av mig mer så om ni över huvud taget bryr er om en självupptagen 90-taliststudent, som anser att lojalitet är det viktigaste i alla relationer, så kan ni ju kika in här igen de kommande dagarna. Har ni tur kanske det står några nya rader.

Och Skrattet – välkommen tillbaka! Jag har saknat dig.

DSC00198Antik bild. Varför får ni räkna ut själva.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: