Ursäkta mig

Usch, ser på Beck – Skarpt läge på 4an nu. Den handlar om kvinnomisshandel, det är ju sjukt vad ens minnesbilder hoppar på en direkt – låt mig va, jag försöker faktiskt kolla på en bra film! Den där känslan av att behöva ursäkta sig är den värsta jag vet. Och det värsta är att den kan ju komma bara sådär, den får man ju fan till och med när man köper godis på ICA. Då hukar man axlarna, undviker att möta blicken från killen i kassan och tar absolut inte emot kvittot. Ibland kommer man ju på sig själv och sträcker på sig nästan fejkat och tänker ”jag står minsann för att jag köper godis på en tisdag – det har inte du med att göra”. Men man vet, den äkta känslan där bakom är skammen och känslan av att behöva ursäkta sig.

Den kan ju sitta kvar på tok för länge om man inte påminner sig att man inte är skyldig någon någonting. Att man får vara precis som man är och att ingen har rätt att komma här och komma och bestämma hur man ska vara. Att anpassa sig efter andra är verkligen en automatisk respons hos mig så fort jag är medveten om att det finns folk i närheten. Det märks väl tydligast när jag går promenader och så fort det gått förbi någon och jag ser att det är fritt fram så brukar jag låtsas att jag är med i en musikvideo till låten jag lyssnar på. De brukar bli jättebra så egentligen undrar man ju varför man slutar dansa så fort nästa person dyker upp i ens synfält. I bästa fall ler dem och börjar skapa sin egen musikvideo – men det uppenbara svaret ligger väl i vad som i kan hända i värsta fall: de skrattar och tycker man är dum i huvet. Det är ju tydligen det vi är mest rädda för. Inte för krig, inte för att bli mördade, inte för invasion från något annat solsystem – utan för att någon random person ska tycka att man ser dum ut. Fint perspektiv! Bara för den här jäkla tillhörighetslängtan. Inget får äventyra tillhörigheten! För det är ju så troligt att alla människor på planeten komma dö ut och så blir det bara du kvar med den där som du gick förbi när du mimade till din favoritlåt, som uppenbarligen nu tror att du har någon psykisk störning och vill hålla sig så långt borta från dig som möjligt. Naeh, jag kommer nog fortsätta sjunga och dansa lite smått även fast folk ser mig. Jag är ju lite knäpp, finns ingen anledning att dölja det. Förr eller senare kommer sanningen fram!

Linettes dag 013

Annonser

One thought on “Ursäkta mig

  1. Ping: Kunskap, glädje – och så lite tango | Linette Stridh

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s