Mina två liv

Det är intressant att titta på SVT:s program ”Mina två liv” som handlar om bipolär sjukdom och hur människor med den diagnosen hanterar sitt vardagsliv. Det som är än mer intressant är den otroligt höga igenkänningsfaktorn. Jag vet att jag är både galen och kreativ. Och jag vet att det här är något man måste hantera varje dag för resten av sitt liv. Åh ja, ”egoisten” tänker ni, som direkt vill dra paralleller till mitt egna liv och tro att jag är den enda i hela världen som har problem. Både ja och nej. Jag är egoistisk i den utsträckning att jag hela tiden är fokuserad på mig själv. Jag är alltid övertygad om att en negativ stämning i ett rum beror på mig, att jag är den som bär all skuld i en konflikt, att jag också är den som kan göra allt bättre igen och att jag alltid kan hjälpa alla. Så visst, jag kanske är egoistisk – men aldrig för min egen skull.

Det känns som att du dömer mig. Jag känner på mig att du tycker att jag alltid gör fel. Alltid är fel. Vad har jag gjort för fel? Något måste det vara, det ser jag, hela mitt väsen skriker att jag har gjort något fel. Det är ju typiskt. Jag som så hemskt gärna bara vill göra rätt, att du ska tycka att jag gör rätt och att jag är rätt. Och om du vägrar att säga vad det är så måste jag ju hitta på något själv, så att jag åtminstone får en skälig chans att försöka rätta till allt det jag gör fel. Som en back up plan.

Rätt och fel. Svart och vitt. Fram och tillbaka. Upp och ner.

I höstas fanns det en stund när allt var ner. Det var mycket som hade hänt under året och jag förstod att jag var labil, men kände mig ändå något sånär nöjd med mina val dittils. Men natten mellan 30 och 31 augusti tvingade min kropp mig att ta känslan av att något var fel, på största möjliga allvar. Jag hade haft många panikångestattacker innan men det här var en break down i en helt annan dimension. Världen snurrade och jag med den – runt, runt, runt. En fin vän ställde upp och såg till att jag kunde andas någorlunda okej och efter några timmar kunde jag till och med somna. Efter en vaken minut på söndagsmorgonen var dock allt tillbaka. Det är en obehaglig förståelse som infinner sig där och då om att inget kommer bli sig likt igen efter den stunden. Den enda tanke jag förmådde mig hålla fast vid var att jag nu visste hur det kändes att gå sönder. Jag tror jag försökte använda det som en tröst, för att jag är en obotlig optimist och alltid försöker se något bra med det som händer. Nu kunde jag åtminstone stilla min kroniska nyfikenhet gällande en punkt som jag varit så nära tidigare utan att få ett riktigt svar. Nu fick jag ett svar.

Ytterligare en fin vän bestämde att vi var tvungna att åka till avdelning 28. Där fick jag hjälp, sådan där smidig hjälp. Lite piller, ytterst lighta piller och en hänvisning till Unga Vuxna. Ni vet den där avdelningen som alltid svarar när man ringer och tror att de på riktigt kan hjälpa en med 1-6 samtal KBT. Nejdu, där har jag aldrig fått den hjälp jag behövt och hos LiU:s psykologstudenter får man tyvärr enbart söka hjälp kostnadsfritt två gånger. De två gångerna har jag förstås redan förbrukat. Med tanke på att studenter som jag själv inte heller har den fetaste av plånböcker har jag helt enkelt inte haft råd att betala min egen terapi. Så vägen från 28:an har jag fått staka ut själv, med hjälp av vänner och andra nära som faktiskt skällt ut mig när jag varit som värst. Promenader, ledighet, dagbok, utskällning när jag varit som mest otacksam och att successivt börja träna har varit viktiga delar i min väg tillbaka. Vägen som jag fortfarande måste anstränga mig enormt mycket för att hålla mig kvar på. Jag kan aldrig slappna av, jag måste se till att hålla mig långt från vägkanten och diket, det är bara jag som kan se till det.

Är det värt det? Att vara ett galet geni men ett geni likväl. Att svaja på en hårfin gräns mellan energisk kreativitet och patologi. Ärligt talat tror jag inte att man har ett val, vi människor är så att säga ”funtade” på olika sätt. Genetiken och miljön har tillsammans gjort mig till en känslig varelse som har extrema toppar och lika extrema dalar. Allt jag kan göra är att hantera det, att prova mig fram och försöka att uppskatta de båda sidorna av mig själv, mina två liv.

”Det handlar inte om hur du har det, utan hur du tar det.” Ain’t that right.

Det var länge sen nu som jag kände ångest. Tack vare min fantastiska psykolog jag gick hos förra våren och mitt eget fantastiska arbete med att våga känna den riktiga känslan – bakom ångesten. Oavsett om det är sorg, ilska, skuld, frustration, tacksamhet, förlåtelse, rastlöshet, you name it. Oavsett vad det är för känsla måste man våga försöka se det för vad det är, våga känna känslan i kroppen på riktigt och bara acceptera att det är så det är. Jag jobbar mycket med att äga min egen känsla, inse att jag har rätt att känna precis det jag gör. Man behöver inte agera eller göra något åt den överhuvudtaget, men jag får känna. Det är viktigt att komma ihåg.

Så – varför skriver jag det här egentligen? Är det för att få uppmärksamhet? Bekräftelse på att jag inte alls är helt fel? Nej. Jag tror det handlar om min egoistiska omtanke för dig. Att få visa en verklighet, visa att det finns olika. Att oavsett hur rätt eller fel jag är, så dömer jag inte dig. Jag dömer inte dig i hopp om att jag ska slippa bli dömd av dig och på så sätt uppnå någon form av inre harmoni, om så bara för en liten stund.

IMG_20150608_113522

Annonser

4 Comments

Lägg till →

  1. Fina fina Linette, din text berörde mig verkligen. Älskar dig vännen min

  2. Karin ängehov juni 8, 2015 — 18:56

    Så bra skrivet. Du satte orden som SVT inte fått med.. Tack och Kram.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: