Demonerna

Det är fyra dagar före julafton. Vi har bråkat. Igen. Jag har ju gått ner i arbetstid för att till sist slutat helt, jag skiter i att jobba och får väl plugga i vår istället. Jag är helt ledig nu fram till att jag börjar plugga. Jag har sett till att skaffa mig lite space och det känns som att det var det som behövdes. Den här spänningen, det här obekväma pirret i kroppen borde ge med sig. Men det har det alltså inte gjort, och vi bråkar, högljutt och mycket. Oron i kroppen är konstant. Jag känner igen den, den känns inte ”hemma” men välbekant. Vi har alkohol i kroppen. Som vanligt. Pirret brukar försvinna då. Jag brukar bli lugn. Trygg. Men efter att ruset har kulminerat och likaså mitt lugn har vi alltså börjat bråka igen och kroppen vibrerar av obehag.

Han hotar med att gå. Som vanligt. Han vet att det är det värsta han kan göra. Att lämna mig. Även om vi båda vet att det bara är för ikväll så är det värsta straffet han kan ge mig att lämna mig ensam. Jag har inte berättat varför och i det här skedet bryr han sig inte. Egentligen inte jag heller, så länge jag slipper att vara ensam. När han tar på sig ytterkläderna för att gå ut i vinternatten och bestraffa mig på det mest ultimata vis, gör jag vad jag måste göra. Jag slutar be honom om att vara kvar och blir istället tyst och beslutsam. Gråtandes tar jag fram vår bästa IKEA-kniv och lägger den på köksbordet, bredvid lägger jag min Sony Ericsson S500i där jag har knappat in 112. Jag trodde inte att han märkte vad jag höll på med i det nedsläckta köket, även om jag var beredd att göra allt för att slippa vara själv. Men i det här läget var jag lika beredd på att hantera situationen om han gick. Det var otroligt länge sen, åtminstone flera veckor sen. Jag kände mig ovan, men motiverad. Jag förnekade all rädsla som vällde upp som ett illamående bakom gråten när jag såg att han fått på sig jackan. Spy fick jag göra sen.

Plötsligt går han in i köket och tar tag i kniven och fråga mig vad det är för något. En högst retorisk fråga förstås. Jag blir först så lättad över att han har gått längre in i lägenheten och ett svagt hopp om att han ska stanna gör mig lite varm. Men när jag förstår att han förstår vad jag kommer göra om han går blir jag iskall igen. Paniken eskalerar. Han ska försöka ta bort allt jag har! Om han tar med sig kniven och sen lämnar mig ensam, vad fan ska jag då skydda mig med? Tårarna rinner. Då kommer demonerna lemlästa min kropp och jag har inget att sätta emot, då är jag bara en trasig docka utan själ med endast smärtreceptorer kvar. Tomhet. Kniven är mitt vapen, blodet är min sköld och ärren är minnesmärken över slag jag har vunnit mot demonerna. Demonerna som försöker äta mig levande så fort ingen annan ser eller hör. Varför kan han inte förstå att jag har ett krig att vinna efter att han har stängt dörren och gått?

Tårarna sprutar, jag skriker i panik och försöker ömsom ta kniven från honom ömsom krama honom för att få honom att stanna. Han lägger tillbaka kniven i översta lådan och greppar efter det andra föremålet på bordet. Jag blir förvirrad och förstår inte vad han ska med min telefon till. När jag hör hans första replik till personen i andra luren får jag ett nytt anfall. Jag springer runt panikslagen i lägenheten, kastar av mig alla kläderna och försöker på något sätt nita fast mig själv i badkaret.

Ni får inte ta mig! Jag vill inte! Ni kan inte göra så! Jag tänker inte åka in, jag kommer inte åka in på psyket! De får inte ta mig!

Det han hade sagt var: ”Hej, nu har det uppstått en situation här, din dotter sitter framför sig med en kniv i köket och 112 inslaget på mobilen.” Jag hörde aldrig mer av det samtalet, jag förstod att de inte skulle låta mig kriga mer. Nu skulle de vilja att jag slutade, att jag skulle möta demonerna och kanske försöka prata med dem, förstå dem. Att umgås med dem i en sekund innebar smärta av mörkaste sorten, att stå framför spegeln och titta dem i ögonen gav dödslängtan. Att inte få kriga mot dem på mitt sätt skulle innebära total solförmörkelse. Jag skrek och höll krampaktigt fast i badrummets alla utstickande pinaler. Jag skrek för mitt liv. Han pratade klart med mamma och jag var helt säker på att han skulle leverera min dödsdom, säga att de står nedanför om en kvart och att han inte kommer följa med till huset där jag egentligen hör hemma, huset för dårar och jävla psychon.

Men han tog av sig jackan, hängde den i hallen och kramade mig där jag stod, naken i det tomma badkaret. Illröd i ansiktet, skakig och omtumlad. Någonstans i detta kaos finns en minnesbild av mammas röst som auktoritärt befaller mig att gå till vårdcentralen nästföljande dag för att hämta tabletter, antidepressiva. Jag svarar så pålitligt en nyss påkommen brottsling kan göra med ett ”ja, det ska jag göra”. Ett töcken infinner sig och jag verkar äntligen kunna andas ut, demonerna blev grundlurade och så även jag. Vi slapp kriga mot varann inatt.

Nästa dag, tre dagar innan julafton och två dagar innan min 22 födelsedag, kommer jag till ”min” läkare på vårdcentralen. Så värst min vet jag inte om han var, jag hade aldrig sett människan förut, men han var tydligen expert på mig. Sa att alla människor upplever livskriser och det var inte konstigt att det hade urartat igår, särskilt eftersom jag var så ung, vi hade ju bråkat, det var ju alkohol inblandat. Det lät på honom som att det var en helt naturlig konsekvens att kniven åkte fram där på småtimmarna. Och några tabletter behövde ju inte jag som såg så pigg och kry ut, icke då ”upp och hoppa”. I efterhand är jag glad att de aldrig gav mig SSRI med tanke på att det kan trigga manier men å andra sidan är jag lika missnöjd som många andra vad gäller bemötandet vid psykisk ohälsa. Bedrövligt.

Hur som helst, en livskris. Tro mig, jag skulle inte kalla det jag upplevt för livskriser men absolut, vi säger så. Nu, med facit i hand, när man faktiskt fått hjälp med att förstå en bit av sitt arma sinne med hjälp av en diagnos, vet man ju att det där med livskris var ren bullshit. Men visst – det kunde ju inte han veta. Däremot hade de kunnat vara mer skickliga vad gäller att ta reda på det. Den hjälp jag får nu dock är verkligen ovärdelig, både från öppenpsyk, vänner och familj. Demonerna finns ju kvar, jag trodde man skulle behöva förinta dem men det räcker med att köra vit flagg och bli kompis med några av dem. Det är fan inte så lätt som jag försöker få det att låta, men alternativet ”ge upp” existerar inte särskilt mycket i min värld just nu faktiskt. Fast även om jag blir starkare är det ju fortfarande svårt. Det här med att leva. Men för att citera en Meningspoesi:159

Fortsätt simma, fortsätt simma.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: