Projektberoende

Jaahapp, vårkänslor! En kompis tyckte inte att det luktade vår riktigt än, han krävde regn mot bar asfalt, men jag tycker banne mig att det redan är vår i luften. Då blir jag sugen på att starta upp saker, projekt till exempel. Vissa bipolära personer kallar sig själva för projektberoende – det kan jag skriva under på! Det är lite läskigt hur man kan iaktta tankar och känslor som påverkar, för att sen kunna sortera in dem i Upp, Ner eller Lagom. Det är en hårfin gräns mellan alla lägen och jag är långt ifrån klar med att kunna sortera allt. Som idag, när det är måndag (älskar måndagar), februari och (för mig) vår. Klart som fan jag blir glad av det. :) Februari, för att jag kommit överens med S på Capio, min samtalskontakt, att jag får börja dra i trådar nu igen efter att ha tagit det rätt chill i januari. Jag ska alltså försöka portionera ut min energi så att jag blir hållbar i längden. Det… blir en utmaning.

Hur som helst är det svårt att sortera om man bara har en bra dag eller om det är Uppåt-känslor. S säger att hon har många som ringer till henne och är rädda för just det, att de är på väg Uppåt, när de egentligen bara är lite extra glada. Så det är svårt, men jag tror att jag börjar fatta skillnaden. Jag har några triggers som jag vet är tecken på Upp och när de infinner sig vet jag att jag ska göra tvärtom mot det jag egentligen vill. Exempelvis är företagsamhet en sådan trigger och för att motverka Upp så ska jag helt enkelt inte starta upp eller engagera mig för mycket i något projekt. Men som sagt, det är en hårfin gräns och jag vill ändå i längden hålla på med entreprenörskap så det gäller att hitta det där vackra men näst intill omöjliga, nämligen balans. Som Persbrandt säger i sin pod: ”det där med måttlighet har aldrig varit min grej”.

Hittils har inga tydliga Upp-tecken kommit på besök så jag chansar lite den här gången och låter mig spinna vidare på de glada tankar som finns idag. Det är lite läskigt, för jag vill inte Upp, eller jag vill det men jag vill inte ta konsekvenserna av det (det vill säga Ner). Det är ett konstant parerande och jag har senaste tiden fått lära mig att kompensera rätt rejält för att hålla balansen. Vet inte om jag någonsin kommer hitta den utan att ”ta i” men jag gör mitt allra jävla bästa. Så, jag chansar idag, tränar för att få ur mig överskottsenergi och chillar med gott sällskap ikväll. Det borde ju funka…

Innan diagnosen och allt så drog jag ju igång Projekt Respekt med mina grymma medarbetare på Novahuset. Det har ju inte varit lätt men förbannat roligt och nu är det till och med genomfört och klart. Även om det kommer fortlöpa tillsvidare så är första blocket färdigt, allt från idé till genomförande och utvärdering. Nu kommer det med hjälp av de andra att rulla på och det känns så fantastiskt bra att jag gjorde det. Man ska banne mig vara stolt över sig själv i såna situationer. Och nu med medicinen och alla underbara jävla människor omkring mig borde jag klara av att starta upp och genomföra nya projekt, när andan faller på. Som idag. Det är väl helt enkelt så, att vill man så kan man (och då ska man).

20160126_150844

Bild från utvärderingsmötet för Projekt Respekt. Från vänster: Tina på Linköpings kommun (bidragsgivare), föreläsare Emilia, psykologilärarna Lotta och Pia som ansträngt sig för att vi har fått och får fortsätta komma till deras klasser och föreläsa. Tackar vi för!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: