Them monsters

Det är ju ingen annan än jag som behöver (eller får) leva med just mina aktiva hjärnspöken. Det finns ingen som kan rädda mig och det finns ingen som kan ta över när det blir för mycket. Jag hittade en blogg idag som beskrev det väldigt bra. Hen skriver om alla dessa personer man har omkring sig som hjälper till och stöttar: allt från terapeuter, sjuksköterskor, familj och vänner. Men hen skriver också att även om de finns för en, så finns de inte där 24/7. Det är det ju bara man själv som gör – på gott och ont.

Alla mänskor är ju faktiskt bara med sig själv, alla vakna timmar på dygnet – tro fan att man behöver en paus ibland. Tycker hen på bloggen beskrev det rätt väl:

And it’s true, everyone is alone with themselves every day. The difference is, when you have bipolar disorder, you have a constant voice in your head trying to kill you.

Den rösten måste man ha en paus ifrån ibland och det går betydligt lättare när man umgås med andra. Då surrar den diffust i bakgrunden men håller sig ändå på sin kant. Sen så kommer de där tillfällena med tid för reflektion och det är då monstrens röster intensifieras. Då är man beredd att göra vad som helst för att få en paus. En monsterpaus helt enkelt. Det är en konst att hitta sina knep för att få det att funka. Jag lyckas ibland, inte jämt.

En tröst är i alla fall att om jag kämpar för kung och fosterland och lurar mig själv så finns det tillfällen då rösterna försvinner. Och vill jag att det ska finnas en morgondag, så kommer det göra det. Solen går upp vare sig jag vill eller inte, så det är mitt val att göra något med det. Och om det inte finns någon annan som kan rädda mig från mina monster så är det en tröst att åtminstone jag kan det.

The-joker

Projektberoende

Jaahapp, vårkänslor! En kompis tyckte inte att det luktade vår riktigt än, han krävde regn mot bar asfalt, men jag tycker banne mig att det redan är vår i luften. Då blir jag sugen på att starta upp saker, projekt till exempel. Vissa bipolära personer kallar sig själva för projektberoende – det kan jag skriva under på! Det är lite läskigt hur man kan iaktta tankar och känslor som påverkar, för att sen kunna sortera in dem i Upp, Ner eller Lagom. Det är en hårfin gräns mellan alla lägen och jag är långt ifrån klar med att kunna sortera allt. Som idag, när det är måndag (älskar måndagar), februari och (för mig) vår. Klart som fan jag blir glad av det. :) Februari, för att jag kommit överens med S på Capio, min samtalskontakt, att jag får börja dra i trådar nu igen efter att ha tagit det rätt chill i januari. Jag ska alltså försöka portionera ut min energi så att jag blir hållbar i längden. Det… blir en utmaning.

Hur som helst är det svårt att sortera om man bara har en bra dag eller om det är Uppåt-känslor. S säger att hon har många som ringer till henne och är rädda för just det, att de är på väg Uppåt, när de egentligen bara är lite extra glada. Så det är svårt, men jag tror att jag börjar fatta skillnaden. Jag har några triggers som jag vet är tecken på Upp och när de infinner sig vet jag att jag ska göra tvärtom mot det jag egentligen vill. Exempelvis är företagsamhet en sådan trigger och för att motverka Upp så ska jag helt enkelt inte starta upp eller engagera mig för mycket i något projekt. Men som sagt, det är en hårfin gräns och jag vill ändå i längden hålla på med entreprenörskap så det gäller att hitta det där vackra men näst intill omöjliga, nämligen balans. Som Persbrandt säger i sin pod: ”det där med måttlighet har aldrig varit min grej”.

Hittils har inga tydliga Upp-tecken kommit på besök så jag chansar lite den här gången och låter mig spinna vidare på de glada tankar som finns idag. Det är lite läskigt, för jag vill inte Upp, eller jag vill det men jag vill inte ta konsekvenserna av det (det vill säga Ner). Det är ett konstant parerande och jag har senaste tiden fått lära mig att kompensera rätt rejält för att hålla balansen. Vet inte om jag någonsin kommer hitta den utan att ”ta i” men jag gör mitt allra jävla bästa. Så, jag chansar idag, tränar för att få ur mig överskottsenergi och chillar med gott sällskap ikväll. Det borde ju funka…

Innan diagnosen och allt så drog jag ju igång Projekt Respekt med mina grymma medarbetare på Novahuset. Det har ju inte varit lätt men förbannat roligt och nu är det till och med genomfört och klart. Även om det kommer fortlöpa tillsvidare så är första blocket färdigt, allt från idé till genomförande och utvärdering. Nu kommer det med hjälp av de andra att rulla på och det känns så fantastiskt bra att jag gjorde det. Man ska banne mig vara stolt över sig själv i såna situationer. Och nu med medicinen och alla underbara jävla människor omkring mig borde jag klara av att starta upp och genomföra nya projekt, när andan faller på. Som idag. Det är väl helt enkelt så, att vill man så kan man (och då ska man).

20160126_150844

Bild från utvärderingsmötet för Projekt Respekt. Från vänster: Tina på Linköpings kommun (bidragsgivare), föreläsare Emilia, psykologilärarna Lotta och Pia som ansträngt sig för att vi har fått och får fortsätta komma till deras klasser och föreläsa. Tackar vi för!

SBI

= Surrounded by incredible people.

Det har jag varit hela helgen! Födelsedagsfirande här hemma först på lördagen, Hargis 30-årspartaj och så julbord med Novamänniskor igår. Var länge sen jag skratta så mycket – ni är fucking incredible. Och särskilt mamma som står ut med mig och fixar allt utan tillstymmelse till gnäll och säger åt mig vad jag ska göra, haha. Kickass.

20151219_135902

20151220_175122

Vattenfall

Alltså, jag MÅSTE bara slå ett slag för det här med mindfulness. När jag provat det själv med övningar hemma så tycker jag det funkar hyfsat även om rutinen rinner ut i sanden och jag till slut skiter i det. Men att gå upp tidigt på morgonen och dricka kaffe i lugn och ro och ta bussen in, sitta i det där rummet med de tända ljusen och hennes röst som guidar en på vägen till något som verkligen är… lugnt. Det är fan inte dåligt. Att man sen efter några minuter glömmer bort allt vad rimlighet är och helt plötsligt känner sig som ett evigt vattenfall – det är coolt. Det kanske inte låter mycket för världen men det var verkligen helt magiskt, jag kan inte beskriva det på något annat sätt än just att jag blev ett vattenfall, ett kraftfullt vattenfall. Det förväntade jag mig inte av den här första gången. Nae! Lite såld blev jag måste jag säga.

Min samtalskontakt brukar säga att jag alltid försöker uppnå mitt mått av perfektion och maximerat resultat, men i den här aktiviteten så kan jag ju faktiskt inte det. Jag kan varken förvänta mig eller prestera något så jag antar att det bokstavligt talat bara är att flyta med.

På tal om coolt så var jag med på Flashmoben på Stora torget vid Musikhjälpen, Kodjo och Gina blev så chockade haha. Det var häftigt. Grymma Emma och tjejerna i Da Flow! Här kan man se det: http://www.svtplay.se/klipp/5397616/flashmob-pa-karlekens-torg-till-emergency-med-icona-pop

Hur som Haber… Medicintime och sen dags att sova, mors. Just det, hade till och med en sån där konstigt bra dag så jag till och med ville visa mina awesome bell-bottoms som jag fått av wifey. Drägligt värre. Okej, nu ska jag inte vara så manisk. Godnatt.

20151216_103713

Stabil?

Stabil kallas det. När man klarar av vardagen. Jag är ju sjuk, jag förväntas fucka ur, så när jag flera dagar, veckor eller kanske till och med månader i streck klarar av min vardag – då är ju jag stabil. Typ frisk. Eller?

Det kanske inte är hela sanningen. För visst känns det bra när man har rutiner som man håller fast vid dag efter dag. Man går och lägger sig i tid, tar alla mediciner, tränar och äter bra och umgås med människor vars sällskap man mår bra av. Det är ju perfekt – då har ju jag livet som i en liten ask och allt är ”som vanligt” igen! Bara det att det aldrig blir som vanligt igen.

Jag känner mig otroligt duktig när jag klarar av att hålla mina rutiner, hålla mig borta från alkoholen och klarar av jobb och plugg. Sakta men säkert smyger sig den där jävla fasaden på igen. Ingen fasad utåt mot er, utan mot mig själv, jag försöker vara någon random Fröken Duktig inför min egen spegel. Som att jag inte ser igenom mina desperata försök till att vara ”normal”. Någonstans vill jag nog ändå bara må bra, men i takt med att en vardag med rutiner och duktighet blir påtaglig så växer samtidigt det här… pirret i kroppen. Det här som vill skapa drama, jag måste ha drama! Jag är ingen Fröken Duktig – jag är ju en Drama Queen! Så bort med spegeln – skit i den, skit i allt som har med ordning att göra.

Då kan jag äntligen få släcka min dagliga törst efter alkohol och bekräftelse. Låta mig bli utnyttjad och riktigt fucka upp hela mitt jävla liv. Först efter det försvinner pirret och jag slipper låtsas att jag är någon annan. Vem behöver en spegel liksom.

Det är balansgången mellan Fröken Duktig och the Drama Queen inom mig som tar mest energi. Att aldrig kunna slappna av, inte ens när det känns som att jag ”mår bra och har ordning på saker och ting”. Allra minst då. All min kraft och tid måste gå åt till att inte falla. För det spelar liksom ingen roll hur många underbara människor som står därnere och alltid är beredda att ta emot. Det är fortfarande jag som måste se till att inte ramla, för jag vet i fan om jag är en av dem som står där nere och är beredd att ta emot.

Demonerna

Det är fyra dagar före julafton. Vi har bråkat. Igen. Jag har ju gått ner i arbetstid för att till sist slutat helt, jag skiter i att jobba och får väl plugga i vår istället. Jag är helt ledig nu fram till att jag börjar plugga. Jag har sett till att skaffa mig lite space och det känns som att det var det som behövdes. Den här spänningen, det här obekväma pirret i kroppen borde ge med sig. Men det har det alltså inte gjort, och vi bråkar, högljutt och mycket. Oron i kroppen är konstant. Jag känner igen den, den känns inte ”hemma” men välbekant. Vi har alkohol i kroppen. Som vanligt. Pirret brukar försvinna då. Jag brukar bli lugn. Trygg. Men efter att ruset har kulminerat och likaså mitt lugn har vi alltså börjat bråka igen och kroppen vibrerar av obehag.

Han hotar med att gå. Som vanligt. Han vet att det är det värsta han kan göra. Att lämna mig. Även om vi båda vet att det bara är för ikväll så är det värsta straffet han kan ge mig att lämna mig ensam. Jag har inte berättat varför och i det här skedet bryr han sig inte. Egentligen inte jag heller, så länge jag slipper att vara ensam. När han tar på sig ytterkläderna för att gå ut i vinternatten och bestraffa mig på det mest ultimata vis, gör jag vad jag måste göra. Jag slutar be honom om att vara kvar och blir istället tyst och beslutsam. Gråtandes tar jag fram vår bästa IKEA-kniv och lägger den på köksbordet, bredvid lägger jag min Sony Ericsson S500i där jag har knappat in 112. Jag trodde inte att han märkte vad jag höll på med i det nedsläckta köket, även om jag var beredd att göra allt för att slippa vara själv. Men i det här läget var jag lika beredd på att hantera situationen om han gick. Det var otroligt länge sen, åtminstone flera veckor sen. Jag kände mig ovan, men motiverad. Jag förnekade all rädsla som vällde upp som ett illamående bakom gråten när jag såg att han fått på sig jackan. Spy fick jag göra sen.

Plötsligt går han in i köket och tar tag i kniven och fråga mig vad det är för något. En högst retorisk fråga förstås. Jag blir först så lättad över att han har gått längre in i lägenheten och ett svagt hopp om att han ska stanna gör mig lite varm. Men när jag förstår att han förstår vad jag kommer göra om han går blir jag iskall igen. Paniken eskalerar. Han ska försöka ta bort allt jag har! Om han tar med sig kniven och sen lämnar mig ensam, vad fan ska jag då skydda mig med? Tårarna rinner. Då kommer demonerna lemlästa min kropp och jag har inget att sätta emot, då är jag bara en trasig docka utan själ med endast smärtreceptorer kvar. Tomhet. Kniven är mitt vapen, blodet är min sköld och ärren är minnesmärken över slag jag har vunnit mot demonerna. Demonerna som försöker äta mig levande så fort ingen annan ser eller hör. Varför kan han inte förstå att jag har ett krig att vinna efter att han har stängt dörren och gått?

Tårarna sprutar, jag skriker i panik och försöker ömsom ta kniven från honom ömsom krama honom för att få honom att stanna. Han lägger tillbaka kniven i översta lådan och greppar efter det andra föremålet på bordet. Jag blir förvirrad och förstår inte vad han ska med min telefon till. När jag hör hans första replik till personen i andra luren får jag ett nytt anfall. Jag springer runt panikslagen i lägenheten, kastar av mig alla kläderna och försöker på något sätt nita fast mig själv i badkaret.

Ni får inte ta mig! Jag vill inte! Ni kan inte göra så! Jag tänker inte åka in, jag kommer inte åka in på psyket! De får inte ta mig!

Det han hade sagt var: ”Hej, nu har det uppstått en situation här, din dotter sitter framför sig med en kniv i köket och 112 inslaget på mobilen.” Jag hörde aldrig mer av det samtalet, jag förstod att de inte skulle låta mig kriga mer. Nu skulle de vilja att jag slutade, att jag skulle möta demonerna och kanske försöka prata med dem, förstå dem. Att umgås med dem i en sekund innebar smärta av mörkaste sorten, att stå framför spegeln och titta dem i ögonen gav dödslängtan. Att inte få kriga mot dem på mitt sätt skulle innebära total solförmörkelse. Jag skrek och höll krampaktigt fast i badrummets alla utstickande pinaler. Jag skrek för mitt liv. Han pratade klart med mamma och jag var helt säker på att han skulle leverera min dödsdom, säga att de står nedanför om en kvart och att han inte kommer följa med till huset där jag egentligen hör hemma, huset för dårar och jävla psychon.

Men han tog av sig jackan, hängde den i hallen och kramade mig där jag stod, naken i det tomma badkaret. Illröd i ansiktet, skakig och omtumlad. Någonstans i detta kaos finns en minnesbild av mammas röst som auktoritärt befaller mig att gå till vårdcentralen nästföljande dag för att hämta tabletter, antidepressiva. Jag svarar så pålitligt en nyss påkommen brottsling kan göra med ett ”ja, det ska jag göra”. Ett töcken infinner sig och jag verkar äntligen kunna andas ut, demonerna blev grundlurade och så även jag. Vi slapp kriga mot varann inatt.

Nästa dag, tre dagar innan julafton och två dagar innan min 22 födelsedag, kommer jag till ”min” läkare på vårdcentralen. Så värst min vet jag inte om han var, jag hade aldrig sett människan förut, men han var tydligen expert på mig. Sa att alla människor upplever livskriser och det var inte konstigt att det hade urartat igår, särskilt eftersom jag var så ung, vi hade ju bråkat, det var ju alkohol inblandat. Det lät på honom som att det var en helt naturlig konsekvens att kniven åkte fram där på småtimmarna. Och några tabletter behövde ju inte jag som såg så pigg och kry ut, icke då ”upp och hoppa”. I efterhand är jag glad att de aldrig gav mig SSRI med tanke på att det kan trigga manier men å andra sidan är jag lika missnöjd som många andra vad gäller bemötandet vid psykisk ohälsa. Bedrövligt.

Hur som helst, en livskris. Tro mig, jag skulle inte kalla det jag upplevt för livskriser men absolut, vi säger så. Nu, med facit i hand, när man faktiskt fått hjälp med att förstå en bit av sitt arma sinne med hjälp av en diagnos, vet man ju att det där med livskris var ren bullshit. Men visst – det kunde ju inte han veta. Däremot hade de kunnat vara mer skickliga vad gäller att ta reda på det. Den hjälp jag får nu dock är verkligen ovärdelig, både från öppenpsyk, vänner och familj. Demonerna finns ju kvar, jag trodde man skulle behöva förinta dem men det räcker med att köra vit flagg och bli kompis med några av dem. Det är fan inte så lätt som jag försöker få det att låta, men alternativet ”ge upp” existerar inte särskilt mycket i min värld just nu faktiskt. Fast även om jag blir starkare är det ju fortfarande svårt. Det här med att leva. Men för att citera en Meningspoesi:159

Fortsätt simma, fortsätt simma.