Beskedet

Jag heter Linette och har fått diagnosen bipolär sjukdom.

De bara häver ur sig det. ”Livslång sjukdom.” På http://www.1177.se står att läsa: ”Det kan också vara svårt att acceptera att man har fått en livslång sjukdom”. Det KAN vara svårt att acceptera. Jag tänker att det är en självklarhet att det är svårt att acceptera att det som innebär att vara ”jag”, i andras ögon innebär att vara sjuk. Ska jag känna lättnad över att äntligen få veta att jag objektivt sett är sjuk? Att den här sjukdomen, enligt vissa läkare, är något jag måste leva med tills jag slutar andas?

Som sjuk undrar jag då förstås om ni menar att jag under alla mina perioder som överaktiv och glad, egentligen inte har varit glad? Och alla perioder som depressiv och suicid, egentligen har berott på min diagnos? Vem fan är det som bestämmer att jag är sjuk? Och vem fan är jag då, när jag inte är sjuk?

Det pratas om ”symtomfria perioder”. Sjukdomen finns alltså alltid latent inom mig men vissa perioder i mitt liv kommer att vara symtomfria. Nämen, vad fint då. Som att jag skulle vara kapabel till att ha någon aning om när jag befinner mig i dessa symtomfria perioder eller inte.

Det blir inte riktigt som man tänkt sig, helt enkelt. Förr i tiden blev folk populära. Nu blir folk bipolära.

Jag vet inte varför jag är arg, varför jag är ledsen, varför jag är lättad och varför jag är konstig. Men jag vet åtminstone en sak. Och det är att jag är nyfiken. På tok för nyfiken för att låta bli att undra varför. Nyfikenheten är min superkraft och vill folk klassificera den och mina andra egenskaper som sjukliga – go ahead. Jag kommer ändå fråga ”varför”, med risk att bara få ett grått ”därför” som svar. Och jag vet inte om det är jag eller min ”livslånga sjukdom” som ställer frågan, oavsett vad kommer jag inte att sluta fråga.

Så varför?

Annonser
%d bloggare gillar detta: