Det kunde varit jag

Jag lyssnade nyligen på Den fastspända flickan, en dokumentär om en tjej som blev misshandlad av sin pappa och började självskada. Hon hamnade på olika vårdhem och psykiatriska inrättningar. Så missförstådd och rädd. Jag kände igen mig i hennes känsloliv. Det kändes som jag förstod henne. Det kunde varit jag.

Jag reflekterar över hur det kan ha gått så fel. När värdet av mig själv sjunkit så lågt att jag inte är värd att älskas. Jag tänker på alla gånger jag nedvärderat mig själv och gjort saker jag egentligen inte ville. Som inte någon egentligen skulle vilja. Men bara för att hjälpa omvärlden att trycka ner mig så försatte jag mig i situationer som kan tyckas vedervärdiga. Varför ville jag pissa på mig själv? Jag tänkte beskriva några situationer för att bena i det.

Som när min första pojkvän vid 13 års ålder frågade om jag ville komma till honom. Hade jag mens? Ja. Jaha, nej då behöver du inte komma. Jag blev värderad utifrån min sexuella kapacitet vid 13 års ålder. Där lärde jag mig att jag är bara värd att knullas med. Inget annat.

Det fortsätter med kroppshets. När jag var 16 ingick jag i en destruktiv relation. Jag var undernärd och vägde för lite men jag var ena stunden för tjock för att ligga med, men andra stunden för smal för att bära hans barn. Jag blev åter igen påmind om att det enda jag duger till är sex. På andras villkor. Jag skulle sitta under bordet och tillfredsställa honom medan han såg på porr. Han ville inte se mig. Så jag försvann. Långt bort därifrån. Åtminstone mentalt. Verkligheten var för smärtsam och känslan av äckel i mig blev obehagligt tydlig.

Och så var det den gången när jag råkade på han som jobbat på min dåvarande arbetsplats. Jag tyckte han såg helt okej ut, han dög för att ge mig en kort känsla av värdighet, den jag kände när jag utförde det enda jag var till för. Det kändes som jag hade koll men jag förstod att något var fel när han tog ris istället för pommes till kebabtallriken. Magkänslan sa att jag borde gå därifrån. Låter kanske löjligt men jag var övertygad om att jag borde ha gått. Men som alla andra gånger stannade jag kvar. Jag ville känna att jag fyllde mitt syfte, även om det var som knulldocka. På natten gick det enligt planerna men på morgonen började han tjata om det igen och det måste vart första gången jag sa nej. Jag ville inte. Men han fortsatte. Och jag med. ”Nej, nej, nej sluta, nej.” ”Jo, jo. Kom till mig nu.” Jag förstod att jag inte hade någon makt och jag blev istället paralyserad. I hopp om att själen skulle ta mindre skada ifall min kropp var helt stilla. Men själen tog stryk och jag förstod att det inte var upp till mig. Det kändes som jag hade tappat kontrollen och jag ville inte vara med mer.

Jag minns en natt då jag var ute och gick med Herr Ågren, hoppades på att bli våldtagen för att få utlopp för det äcklet jag kände inom mig. Att få känna mig som en påse skit som jag hade fått höra när jag var 13, att jag var. Tänk att ett nyckelband med orden ”varm och villig” på kunde skapa så mycket oreda och missförstånd. Jag förstod inte ens vad det betydde då, jag valde det för att det var rött.

Så varför ville jag pissa på mig själv? Kanske för att känna en gemenskap. Jag upplevde att världen ville mig illa och för att passa in och bli accepterad gjorde även jag mig själv illa. Mitt syfte på jorden var att sära på benen. Så jag särade på benen.

Idag har jag en annan känsla för mig själv. Jag tycker att jag är värd att må bra och jag kan känna gemenskap genom kärlek och omtanke istället för rädsla. Det finns så mycket kärlek i mitt liv tack vare att jag börjat bry mig om mig själv och vågat gå emot de gamla föreställningarna om att jag skulle vara värdelös. Jag vågade tänka att jag duger till så mycket mer än att bara vara en docka. Jag kan känna andlighet och se saker på ett annat sätt idag. Och framför allt kan jag älska mig själv och andra. Även om det är svårt att bli påmind om hur det har varit. Men det tolkar jag som att jag aldrig ska glömma vart jag kommer ifrån. Hur sårbart livet är. Jag är tacksam för att få ha tagit del av den fastspända flickan för det påminner mig om att det kunde varit jag.

Du arma lilla flicka
Som aldrig känt dig sedd
Det kanske kunde klicka
Om du bara inte var så rädd

Han kanske är the one
Fast han tog dig till hell
Det kändes som du vann
Men du förlorade dig själv

Ingen annan kan förstå
Hur liten du faktiskt är
Att du inte kan förmå
Något mer än bara det här

Och knappt ens det
Det gör ont att andas
Men faktum är
Att inte du kan klandras

Det är inte ditt fel
Att det blivit såhär
Du ville bara känna dig hel
I din egen atmosfär

Annonser
%d bloggare gillar detta: