Hissen

Det var mörkt. Det luktade blod. Jag tror det var mitt. Jag rev och slet men det enda jag åstadkom var mer blod, mer tårar och en utomjordisk ångest. Tårarna tog slut, det var fortfarande lika mörkt. Jag undrade hur jag skulle kunna försvinna, men jag blev kvar utan lösningar. Tom. Plötsligt tändes en lampa ovanför – jag såg knappar som lyste i neon. En telefon. En spegel. Jag befann mig i en hiss. Vad nu det skulle vara bra för. Jag tvekade länge, fortfarande skärrad av ljuset, det hade varit mörkt så länge. Jag tryckte på 3:an för att alla goda ting är tre. Jag ville trots allt mot något gott. Något som inte gjorde ont. Det hände ingenting. Jag tryckte febrilt tills jag förstod att det inte skulle funka, jag måste prova något annat. Ensamhet. I min ensamhet, som gjorde så ont trots att jag var så van vid den, funderade jag på vad jag skulle kunna göra nu. Jag ville härifrån men vad krävs av mig för att ta mig vidare? Spegeln. Jag reste mig upp, på ben som knappt bar mig, ställde mig framför spegeln och sökte direkt ögonkontakt med monstret mittemot. Vad fel jag hade haft. Personen som tittade tillbaka var en rädd, skör, stark, bekant och nyfiken person med ett barns ögon. Inget monster så långt ögat nådde. Mina ögon. ”Jag ser dig”. Jag såg hela mig. Allt jag behövde fanns i ögonen. De vattnades, hissen blev grumlig. Var det bara en dröm? Nej, när tårarna torkats bort fanns ögonen kvar. Tack. Tack för att ni finns kvar. Nu vill jag se om stjärnorna också finns kvar. Det var så länge sen jag vågade titta upp.

Jag tryckte på 3:an och kände hur jag åkte uppåt. Pling. Dörrarna öppnas. Jag är ivrig så jag märker det knappt men precis utanför dörren står Du. Förvirrad över att det existerar någon annan än jag säger jag knappt hej. Jag bara stirrar på Dig. Du tar min hand och säger ”de finns kvar”. Jag vet inte vad jag ska tro men Du visar vägen och snart står jag under en himmel full av eldflugor. Du hade rätt. Jag blir i samma ögonblick nyfiken på om min familj existerar och rusar tillbaka till hissen efter att ha smekt Din kind hejdå.

Tillbaka i hissen ser jag att knapparna har förändrats. Det är nu bara tecken. I en oändlig kombination. Det skrämmer mig men jag inser att det bara är min hiss. Knapparna är en spegling av mig. Jag trycker slumpartat på en knapp som jag hoppas tar mig till min familj. Det funkar inte. Spegeln. Jag vänder mig om, söker intensivt min egen ögonkontakt som att mitt liv berodde på det. Jag ser stjärnor i dem. Eldflugorna hade följt med mig. De är så fina. ”Jag ser dig”. Nu funkar knappen. Fort ut, snubblar nästan över Dig där Du står med utsträckt hand. ”Vi går tillsammans”. Familjen existerar, precis som stjärnorna och nu vill jag prova fler knappar. Innan jag går känner jag något som väller upp inom mig och utan att kunna hejda det formar mina läppar ett ”tack”. Du ser mig rakt framifrån och svarar ”tack” tillbaka. In i hissen. Telefonen ringer och jag förstår först nu att det är den som har ljudit när mörkret var som svartast. Med darrande händer lyfter jag den mot örat, endast med en tung andhämtning som svar. ”Vi finns här, särskilt om det blir mörkt igen”. Klick. Spegeln. Ögonen. Eldflugor, trygghet. Det fanns aldrig något monster, bara rädsla för att bli ett. Nästa knapp. Jag väntar en extra sekund med att gå ut ur hissen, kanske står Du även här? Jag ler när jag ser Din hand och luktar på Ditt hår när Du kramar om mig och säger ”kom”.

Tack för att Du alltid står där när dörren går upp. Tack för att Du aldrig går in i min hiss. Tack för att Du visar mig vad kärlek är. Tack till spegeln som påminner mig om vem jag vill och kan vara. Och tack mörkret som får mig att uppskatta ljuset jag får leva i.

Annonser
%d bloggare gillar detta: