Känslor

Såhär. Livet som vi känner det är upplevelser, upplevelser av känslor. De situationer vi befinner oss i resulterar i olika känslor som vi upplever. Det är dem vi minns, det är dem vi oftast reagerar på och agerar efter. Har vi en jävla självdisciplin kanske vi inte gör det, men de flesta av oss tror jag ändå kan hålla med om att vi i mångt och mycket styrs av våra känslor. Eller rättare sagt upplevelser av våra känslor.

Så. Står jag i valet att känna någonting eller ingenting väljer jag självklart någonting – oavsett var det är. På så sätt väljer jag livet. För att leva är att känna. Smärta, glädje, styrka, svaghet, förvåning, förundran, ilska, tacksamhet, rädsla, förlåtelse, lycka, förvirring, förälskelse, you name it. Vad som helst är bättre än ingenting. Så känns det i alla fall.

För ärligt talat skiter jag i om jag lever i övermorgon. Det enda jag vill bry mig om är idag och imorgon. Och att jag upplever känslor under den tiden. Det är säkerligen därför jag uppfattas ambivalent och irrationell i många situationer och jag förstår om du frågar dig själv ifall jag är dum i huvudet. Men faktum är att jag inte är dum i huvudet, jag bara beter mig som att jag är det. Just för att jag ständigt är på jakt efter känslor. Vilka som helst. Det är liksom ingen jäkla jakt på lycka – kanske snarare tvärtom. Jag är nyfiken och kommer alltid vara, så varför inte utforska hela spektrat. Med tanke på att inget är beständigt och att allt har en ände utom korven som har två och så vidare, är det väl ändå någorlunda rimligt att jag enbart fokuserar på nuet? På idag och imorgon.

”Absolut, men då får du skylla dig själv också ifall du råkar illa ut!”

Tro mig, det gör jag. Det finns ingen som beskyller mig så hårt som jag. Men faktum kvarstår: jag råkar hellre illa ut i jakten på känsloupplevelser än låter bli. Är det något jag vet så är det det. Och sårar det någon annan är jag ledsen men det enda jag tänker ta ansvar för är mina egna handlingar och dess konsekvenser. (Det vill säga konsekvenser jag kunnat styra över som är orsakade av enkom mig.) Varken mer eller mindre.

Så när jag gör allt för att få en viss uppmärksamhet och fyller all min vakna tid med att fantisera om saker som inte kommer hända, så kan jag inte säga annat än att jag vet att det gör jävligt ont att bli besviken av ouppfyllda drömmar – om och om igen. Jag vet. Det är liksom jag som väljer det. Och jag kommer fortsätta välja det, för jag vill trots allt leva. Och att leva är att känna. För att citera John Green: ”pain demands to be felt”.

Hur skulle jag någonsin kunna välja annorlunda?

Annonser
%d bloggare gillar detta: